MariaTereseKarlsson

Allt går jättebra nu. :) Joline är en supersnäll unge och skriker ganska sällan. Jag har iofs aldrig umgåtts med en bäbis förr så vet inte vad som är normalt men jag inbillar mig att de brukar skrika oftare. Kanske är en ålders-grej, så hon kanske börjar när hon blir större..? Jätteskönt iaf att lägga henne i sängen efter maten så sover hon till nästa matning. :) (Mat var tredje timme) Eller så vaknar hon ca en timme innan och är lite social, vevar med armarna och grimaserar. :)

Dock verkar hon ha lite problem med magen nu. :( Hon har inte bajsat sen vi lämnade sjukhuset så får se m de lossnar snart...

Vi har fått komma hem! Permission till på måndag och om allt gått bra så blir vi utskrivna! =)
Så lycklig!

Allt går så bra nu så nu vill vi bara få komma hem! Igår drog hon ur sin sond och det visade sig att vi inte behövde sätta tillbaka den för hon är jätteduktig på att dricka ur nappflaska. Jag sov hos henne i natt och det gick bra att nappa hela natten. (förstår dock inte hur jag ska orka mata och pumpa var tredje timme, är skittrött nu ju!) Men kommer man bara hem så får Daniel hjälpa till oxå. :) Han är för tillfället inne medan jag tog bilen hem för att duscha och ladda om inför ytterligare en natt med Joline. Nu har hon gått över 2-kilos sträcket oxå, 2010gram!

Nu har vi varit i Gävle i en månad och nu tror vi att det börjar närma sig hemgång. inom närmaste veckan iaf! Men kan säga att det är skitsvårt att få ett vettigt svar ifrån dom, så de får man väl veta samma dag som de sker antar jag. suck!

Nu har hon iaf blivit av med värmesängen och är utan övervakning när vi är där. Så de närmar sig! :)
1942g, 43 cm lång. Stora tjejen nu!

Bakslaget är väl amningen, blir nog mestadels nappflaska... :(

Nu får väl ändå Daniel komma hem snart så att vi kan gå över till grannarna och säga grattis till lilla Vilmer! Bättre sent än aldrig.. ;P 

Idag har varit en jobbig dag på sjukhuset. Daniel har varit dålig inatt, förkyld (eller döende enl honom..), och blev därför hemma idag. Så jag fick åka in själv vilket jag inte har något emot, förutom att det blir långtråkigt.

Kom in och blev glad över att hon vägde så mkt som 1712g idag. Allt var bra så tog ut henne och matade henne och donade. Sen inför nästa mål mat försökte jag få henne att äta lite själv så la henne vid bröstet. Mitt i mina tappra försök med en halvsovande unge så ropar sköterskan som står vid sängen bredvid våran -"GUNILLA!" och försöker få liv i lilla Ella som antagit en grå/blå nyans. Ingen kommer så hon slänger sig på alarm-knappen och in stormar sköterskor av högre rang och slänger bort skärmarna som vi skärmar av med.(Och mitt i sitter jag med hjärta i halsgropen och en leende Joline på armen eftersom hon fått en liten droppe mjölk på tungan).  -"Ring på läkare!" Och innan man vet ordet av står det sex personer runt den lilla sängen och kämpar för barnets liv. De gör hjärtmassage och har en "handpump" som de blåser luft med. Föräldrarna kommer in och mamman gråter. Allt går över lika fort som det börjar och Ella mår bra igen. Så droppar läkare/sköterskor av och föräldrarna blir kvar ensamma med sitt lilla barn som satts tillbaka på C-PAP, och allt återgår till det normala.

Det är sjukt hur fort det svänger när det handlar om så små barn. När det händer sånt här håller man hårt i sin egen och känner lättnad över att det inte är mitt barn som är så dåligt, samtidigt som man inte kan annat än gråta för det föräldrarna får gå igenom och bara hoppas att allt ska gå vägen. Man har varit där, där de är. När man inte vet. När doktorerna kan rasera ens värld med en enda mening om det vill sig så. Ella är i v 35, Joline i 34+4. Ella är född i v 25, Joline i v 28. De tre extra veckor Joline fick i magen gör att hon nu klarar av att andas, medans Ellas lungor inte är tillräckligt utvecklade än och därför blev de såhär när de tog bort andningshjälpen för henne.

När jag skulle till att gå, började mamman till lilla Leonie att storgråta. (Det är dessa tre barn i vår sal, och nu var bara vi mammor där). Hon mådde så dåligt över att vara på sjukhuset hela tiden och ha dåligt samvete när hon åkte därifrån och var rädd att dottern skulle dö under tiden, att hon bröt ihop. Ellas mamma började då sympatigråta, eftersom det är känslor som vi alla där bär på. Dag ut och dag in. Jag har börjat slappna av för nu verkar Joline så stark, men en dag som denna påminner en om hur sköra de små liven egentligen är och hur fort allt kan bli extremt allvarligt. Ellas mamma och jag pratade ett tag och det kändes ändå rätt okej när jag åkte därifrån.

Ingen som inte varit med om detta förstår påfrestningen och vad man tvingas gå igenom, men det SKA gå vägen och det kommer vara värt det! 

Hinner inte med att uppdatera här, hon växer så fort! Idag visade vågen 1610! Snart stor tjej!! =)

Nu känner jag att hela jag hamnat i en svacka. Psykiskt och fysiskt. Att vara på sjukhus och ha konstant dåligt samvete för att man altid borde vara någonstans där man inte är, gör att jag mår pyton. Kejsarsnittet började för någon dag sen att göra väldigt ont. Varför vet jag inte, men tror att jag ska ta de lite lugnare, för jag vill inte att det ska bli något allvarligt fel med det oxå! Trots allt har vi varit på sjukhus i över en månad nu så det är väl inte konstigt om man blir lite less på det ibland... och mer ska de bli.

Ljuset just nu är våran duktiga lilla tjej. 1424g idag. =) Förstår varför alla är så nojjiga när det gäller ens egna barn, för de är ju bara vackrast i hela världen. :) Kan inte sluta skratta åt henne varenda gång hon ler, det ser så gulligt ut. :) Sängen står redo nu och vi har handlat allt på barnmorskans lista förutom barnvagn. Nu fattas det bara en liten bebis att lägga i sängen.