MariaTereseKarlsson

...fast jag drack inget igår så det är nog daniel som andats för mkt på mig i natt.. Haha.
Han vart rätt full igår, fast otroligt nog bråkade vi inte. :) Jag lyckades inte ens bli en gnutta arg annars brukar jag tycka att det är rätt jobbigt när han blir full och beter sig lite..hmm..konstigt? :P
   Först var jag till Emma i tärnsjö och firade hennes 20-årsdag. Var trevligt att träffa alla igen! Inte så ofta man ses nu för tiden. Emma har ju flyttat till norge, elin till åre och maja har just kommit hem efter ett år i usa! Själv är man fast här hemma, men eftersom jag trivs rätt bra här så klagar jag inte. Fast alla säger åt en att man måste "leva livet medan man är ung". Exakt vad menar dom med det? Allt det som dom nu på äldre dar kommit på att det skulle ha varit roligt att göra innan det blev för mkt plikter och ansvar?
   "Vänta med att skaffa hus, hund, barn...." Allt har man fått höra. Och exakt vad vill de att man ska göra då? Bo hemma hos mammma och pappa, festa varje helg och göra av med alla pengar på resor och andra materiella ting?
Just det där "leva livet", avskyr jag att höra. Jag lever mitt liv precis som jag vill och jag är jäkligt nöjd med det, annars hade jag gjort det annorlunda.

Jag hade rätt mkt tid att tänka igår när jag låg med andnöd i sängen och väntade på att Daniel skulle ramla in. :P (Andnöd pga att jag gjort något med bilen. Eldat några kablar eller så och får in rök och gift i kupen. Först trodde jag att det berodde på allt gammalt damm och skit ifrån köket nere som vi håller på att renovera, men jag drog sen slutsatsen att det måste vara bilen eftersom de blev värre när jag körde.) 
  Jag är otroligt glad för alla som kommit in i mitt liv och gjort det så mkt bättre på senare tid medan jag känner att jag nu äntligen kan stänga vissa dörrar från förr.
Jag är en sån person som tänker alldeles för mkt på vad andra tycker och tänker, men har börjat lista ut nu att det är dax att ta reda på vad själv egentligen tycker och tänker. Det kommer nog att ta ett tag för mig. Är så avundsjuk på alla som bara tar det naturligt. Som har den dära själklara synen på att det är de som har huvudrollen i sina liv och att ingen kan trycka ner dem. Jag har alltid kämpat med inre demoner, med början i tonåren. Nånting hände då. Jag minns så bra vad en kompis sa till mig "Är du ledsen Terese, du skrattar aldrig längre. Du som alltid var så glad!" 
  Det var jag. Då. 

Nu kan jag säga att det går åt rätt håll. Jag vet vad jag vill, nu är det vägen dit som är svår. Vill tacka Daniel som står vid min sida trots att jag inte alltid förtjänar det. Han brukar alltid få mig glad med sin humor när det känns tungt. Han är guld värd! :)

   En eloge till alla som orkat läsa detta.. :P