Dramatik
Idag har varit en jobbig dag på sjukhuset. Daniel har varit dålig inatt, förkyld (eller döende enl honom..), och blev därför hemma idag. Så jag fick åka in själv vilket jag inte har något emot, förutom att det blir långtråkigt.
Kom in och blev glad över att hon vägde så mkt som 1712g idag. Allt var bra så tog ut henne och matade henne och donade. Sen inför nästa mål mat försökte jag få henne att äta lite själv så la henne vid bröstet. Mitt i mina tappra försök med en halvsovande unge så ropar sköterskan som står vid sängen bredvid våran -"GUNILLA!" och försöker få liv i lilla Ella som antagit en grå/blå nyans. Ingen kommer så hon slänger sig på alarm-knappen och in stormar sköterskor av högre rang och slänger bort skärmarna som vi skärmar av med.(Och mitt i sitter jag med hjärta i halsgropen och en leende Joline på armen eftersom hon fått en liten droppe mjölk på tungan). -"Ring på läkare!" Och innan man vet ordet av står det sex personer runt den lilla sängen och kämpar för barnets liv. De gör hjärtmassage och har en "handpump" som de blåser luft med. Föräldrarna kommer in och mamman gråter. Allt går över lika fort som det börjar och Ella mår bra igen. Så droppar läkare/sköterskor av och föräldrarna blir kvar ensamma med sitt lilla barn som satts tillbaka på C-PAP, och allt återgår till det normala.
Det är sjukt hur fort det svänger när det handlar om så små barn. När det händer sånt här håller man hårt i sin egen och känner lättnad över att det inte är mitt barn som är så dåligt, samtidigt som man inte kan annat än gråta för det föräldrarna får gå igenom och bara hoppas att allt ska gå vägen. Man har varit där, där de är. När man inte vet. När doktorerna kan rasera ens värld med en enda mening om det vill sig så. Ella är i v 35, Joline i 34+4. Ella är född i v 25, Joline i v 28. De tre extra veckor Joline fick i magen gör att hon nu klarar av att andas, medans Ellas lungor inte är tillräckligt utvecklade än och därför blev de såhär när de tog bort andningshjälpen för henne.
När jag skulle till att gå, började mamman till lilla Leonie att storgråta. (Det är dessa tre barn i vår sal, och nu var bara vi mammor där). Hon mådde så dåligt över att vara på sjukhuset hela tiden och ha dåligt samvete när hon åkte därifrån och var rädd att dottern skulle dö under tiden, att hon bröt ihop. Ellas mamma började då sympatigråta, eftersom det är känslor som vi alla där bär på. Dag ut och dag in. Jag har börjat slappna av för nu verkar Joline så stark, men en dag som denna påminner en om hur sköra de små liven egentligen är och hur fort allt kan bli extremt allvarligt. Ellas mamma och jag pratade ett tag och det kändes ändå rätt okej när jag åkte därifrån.
Ingen som inte varit med om detta förstår påfrestningen och vad man tvingas gå igenom, men det SKA gå vägen och det kommer vara värt det!
Kom in och blev glad över att hon vägde så mkt som 1712g idag. Allt var bra så tog ut henne och matade henne och donade. Sen inför nästa mål mat försökte jag få henne att äta lite själv så la henne vid bröstet. Mitt i mina tappra försök med en halvsovande unge så ropar sköterskan som står vid sängen bredvid våran -"GUNILLA!" och försöker få liv i lilla Ella som antagit en grå/blå nyans. Ingen kommer så hon slänger sig på alarm-knappen och in stormar sköterskor av högre rang och slänger bort skärmarna som vi skärmar av med.(Och mitt i sitter jag med hjärta i halsgropen och en leende Joline på armen eftersom hon fått en liten droppe mjölk på tungan). -"Ring på läkare!" Och innan man vet ordet av står det sex personer runt den lilla sängen och kämpar för barnets liv. De gör hjärtmassage och har en "handpump" som de blåser luft med. Föräldrarna kommer in och mamman gråter. Allt går över lika fort som det börjar och Ella mår bra igen. Så droppar läkare/sköterskor av och föräldrarna blir kvar ensamma med sitt lilla barn som satts tillbaka på C-PAP, och allt återgår till det normala.
Det är sjukt hur fort det svänger när det handlar om så små barn. När det händer sånt här håller man hårt i sin egen och känner lättnad över att det inte är mitt barn som är så dåligt, samtidigt som man inte kan annat än gråta för det föräldrarna får gå igenom och bara hoppas att allt ska gå vägen. Man har varit där, där de är. När man inte vet. När doktorerna kan rasera ens värld med en enda mening om det vill sig så. Ella är i v 35, Joline i 34+4. Ella är född i v 25, Joline i v 28. De tre extra veckor Joline fick i magen gör att hon nu klarar av att andas, medans Ellas lungor inte är tillräckligt utvecklade än och därför blev de såhär när de tog bort andningshjälpen för henne.
När jag skulle till att gå, började mamman till lilla Leonie att storgråta. (Det är dessa tre barn i vår sal, och nu var bara vi mammor där). Hon mådde så dåligt över att vara på sjukhuset hela tiden och ha dåligt samvete när hon åkte därifrån och var rädd att dottern skulle dö under tiden, att hon bröt ihop. Ellas mamma började då sympatigråta, eftersom det är känslor som vi alla där bär på. Dag ut och dag in. Jag har börjat slappna av för nu verkar Joline så stark, men en dag som denna påminner en om hur sköra de små liven egentligen är och hur fort allt kan bli extremt allvarligt. Ellas mamma och jag pratade ett tag och det kändes ändå rätt okej när jag åkte därifrån.
Ingen som inte varit med om detta förstår påfrestningen och vad man tvingas gå igenom, men det SKA gå vägen och det kommer vara värt det!
Kommentarer
Trackback
