MariaTereseKarlsson

Finns inga ord som kan beskriva detta underverk, allt tufft och jobbigt som vi varit med om har äntligen vänt och nu ser vi ljust på framtiden. <3

Det har hänt så mycket på en vecka att det skulle ta mig fler dar att skriva ner allt. Jobbigast har varit alla känslor. Känslomässig bergodalbana är bara förnamnet.

I måndags förmiddag åkte jag på rutinkontroll på mvc, och mådde väl förhållandevis bra, trodde jag. Var lite svullen men inget som jag tänkte närmare på. Men blodtrycket var för högt och jag läckte äggvita i urinen, och därav bar det av mot Gävles förlossning för utredning.

Trodde att det skulle bli medicinering mot högt blodtryck och hemgång, men så var inte fallet. Daniel kom in efter jobbet och höll mig sällskap, var fortfarande säker på att jag skulle få gå hem på tisdagen så jag sa åt Daniel att åka hem och sova och gå till jobbet. Provtagning skedde dygnet runt och urinen mättes. Jag fick inte göra något annat än att stirra i väggen och vila. Tv var för ansträngande för mig enligt dem (vilket kändes jättekonstigt då man inte känt sig sjuk ens..).

Tisdag em gjordes ett ultraljud och då visade det sig att bebisen var liten för sin ålder och inte riktigt hade de bästa flödet i navelsträngen. Doktorn tog då ett beslut om att skicka oss till Falun eftersom de inte hade utrustning för att ta emot barn ifrån v 28 i Gävle (Uppsala var fullt). Då ringde jag Daniel så att han fick komma direkt, för detta bådade inte alls gott... Ambulans till Falun blev de och Daniel fick hänga på i egen bil efter.

Hela natten spenderades till att ta prover, ge mig dropp, kateter, sprutor, tabletter osv, så även dagen efter.
På eftermiddagen började mina njurar ge upp och vid 15-tiden, tyckte de att de kunde se tendenser till krampning när de knackade på mina reflexer. Då kunde de inte vänta längre. Det blev kejsarsnitt. Och jag var vaken, var tveksam först till om jag skulle orka med det också eftr allt som hänt men är såhär i efterhand väldigt glad att jag fick vara det även om jag var rädd. Första mötet går ju inte att få igen och det var helt fantasktiskt. När de säger att "på en poängskala från ett till tio fick hon en nia" blev jag så glad. Jag var så rädd för allt som kunde gå fel, hon va ju så liten.

15.23 på onsdagen kom lillan till världen, först på fredag fm fick jag äntligen träffa min dotter och det var underbart. Före fick Daniel springa imellan och kolla så att vi båda levde. Hade inte klarat mig en sekund utan honom. Världens bästa pappa och partner.

Hon mår nu mycket bra för sin ålder. Intensivvård, men stabilt som doktorerna uttrycker det. Det läskiga är att det kan svänga så fort och innan alla koller är gjorda och allt så blir man nervös. Hjärnblödningar och hjärtfel m.m. m.m. Så de har varit mycket läskigt, nytt och skrämmande, men när man får hålla henne så är det som bortspolat. Allt jobbigt försvinner och vi vet att vi tre kommer klara oss igenom detta!